Jag kan se varför Claude Izner får sålt sina böcker. De faller under samma kategori som Mma Ramotswe i Damernas Detektivbyrå och Läckbergs Fjällbackadeckare. Feelgoodböcker som är hårt nischade mot en exotisk plats eller tidsperiod kombinerat med lite lagom svår spänning. Krydda med kärlek och relationer så är konceptet färdigt. Problemet med detta grepp(för alla tre har exakt samma koncept) är att det blir svårt att uppleva människorna i böckerna. Jag får aldrig Victor Legris, bokhandlaren i denna bok, att bli en människa av kött och blod. Jag känner inte med honom. Förstår honom inte. Mest följer jag honom genom ett sekelskiftes Paris och försöker hänga med bland alla namn. Det blir helt enkelt ointressant. Jag bryr mig inte riktig om hur det går för honom. Boken säljs som folkbildande deckarmys men lämnar mig med en känsla av lätt avsmak.
