Om acceptans-igen

Ibland måste det uppenbara komma från någon annan för att sjunka in. Pratade med min löpar-PT idag angående Lidingöloppet. Jag har ju försökt nästan allt. Jag har minskat ned på löpningen, kört rehabträning och styrka för benen. Jag har strecthat och kört med balansplatta och foamroller. Jag har tejpat med K-tejp. Är det då värt att satsa allt på ett kort och riskera att bli ordentligt skadad för ett lopp? Vänta nu, du kan alltså inte springa mer än 15-16 km så börjar du få rejält ont. Och Lidingöloppet är på 30 km och är om dryga två veckor. Hmm, svår fråga detta. Eller egentligen inte. Ibland räcker det inte med vilja. Att tvingas acceptera världen som den är och inte som jag vill att den ska vara, det är väl en av livets stora utmaningar. Så Lidingö får vänta. Nästa år.

Träningen går annars bra. Har kommit igång med Crossfit. Galet vad tungt det är. Efter mitt första riktiga pass häromdagen så har jag haft ont i kroppen. Har gått runt och funderat på om jag börjar bli förkyld eftersom det gör ont överallt. Men icke. Ändå smakar det mer. Kommer försöka mig på 1-2 pass i veckan och varva med löpning. De säger att det ger resultat. Turligt nog är jag avledbar. Jag får trösta mig med Crossfit nu när drömmen om Lidingö tynar bort i fjärran. Om du ser får du gärna ge mig en klapp på axeln. Inte en sådan där hård manlig variant utan en lätt, vänlig klapp. Och säga att det ordnar sig. Världen går inte under för detta.

Annonser

Om marcelaponno

Läkare, pappa, crossfitcoach och författare. Visa alla inlägg av marcelaponno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: