Om Tough Viking

20130902-071950.jpg

Sitter här dagen efter Tough Viking, mörbultad och omtumlad. Det var riktigt rejält kul. Utan tvekan det roligaste loppet jag deltagit i och samtidigt det mest utmanande. Inför loppet är jag ordentligt nervös och som tur var är vi flera från Crossfit Göta som är där och kan stötta varandra. När vi tagit gruppfoto, värmt och äntligen står i startfållan släpper nervositeten och följs av ett lugn och en beslutsamhet. Nu gör vi detta!

Första hindret är eld. De har tänt en rad med eldar som vi får hoppa över. Det är väldigt varmt men inte särskilt svårt att ta sig förbi. Andra hindret är ett lag med amerikanska fotbollsspelare som står uppradade på toppen av en kulle. Vi är ca hundra i en startgrupp och de ivriga so kommer fram först blir nedtryckta. Det ser riktigt roligt ut. Därefter följer en enda röra och det är relativt lätt att hitta en lucka och smita förbi utan kroppskontakt. Tredje hindret är väggar. De har ställt upp tre grupper av containrar som man ska ta sig över. Här gäller det att försöka hitta ett stadigt flöde, något som gäller för hela loppet. En lugn och stadig takt. Kroppen börjar märkas av efter väggarna och det blir skönt att få springa av sig en stund i skogen.

Efter en naturskön runda i skogen på Gärdet kommer vi åter ut på gräset och ska nu dyka ned i istanken. De hällde kontinuerligt på mer is och det var otroligt avsvalkande att dyka ned och upp ur isvattnet. Det var bara att ta sats och hoppa så långt det bara gick i ett försök att minimera tiden i vaken. Kylan var svår de första minutrarna efter men solen sken och löpningen bidrog. Till slut släpper kylan. Nu kommer taggtrådshindret som är uppsatt såpass högt upp att det bara var att krypa på. Inget svårt. Sen följer Monkey bar som blir det första riktigt svåra hindret. Ca 10 meter armgång med blöta sliriga handskar. För säkerhets skull pausade jag tre gånger för att inte riskera att falla. Svåraste här var inte armstyrkan utan greppet.

Ytterligare en bit löpning på Gärdets gräs som var väldigt svårsprunget. Fullt av håligheter. Nästa hinder är en vägg på ca 4 meter. Klättra upp, vända och sen ned igen. Inte svårt, men säkerheten först och på toppen tar jag det lugnt. Nu kommer det tunnlar som inte alls var så trånga som befarat. Bara att krypa på igen. Nu kommer vi till buren och här får jag problem. Man ska ta sig över och under hinder. Jag börjar fel och hoppar ned de två och en halv metrarna istället för att svänga mig över och hänga mig ned. Då blir det inte lika högt fall och här börjar jag märka att mina knän tar stryk. Nästa hinder är däcklöpning. Heller inte svårt utan bara roligt att testa. Det visar sig lättast att springa ovanpå däcken. Nu kommer ett nät som heller inte bereder särskilt stora svårigheter.

Såhär långt in i loppet känns det riktigt kul och kroppen känns fräsch. Det är bara fyra hinder kvar och 11 km är avverkade. Ack så man kan missta sig. Loppet är i själva verket 13,7 kilometer, inte alls 12. Och de kvarvarande hindren är de värsta. Kustjägaren hette nästa hinder och ligger på Djurgården. Vi ska krypa under ett nät som slutar i ån. Man ser inte hur långt simturen är. Först verkar den vara ungefär 100 meter. Vattnet är kallt men det är hanterbart. Väl uppe i vassen visar det sig att det är en bra bit kvar. I lera, vatten och dy. Nu blir det svårt. Jag halkar, ramlar, trampar igenom leran och har rejält svårt att komma framåt. Detta hinder verkar aldrig ta slut och mina skor blir helt fyllda av lera och grus. Vi har hållit på över en timma och det börjar märkas. Till sist kommer jag ut ur leran och kan på stapplande avdomnade ben och värkande armar ta mig framåt. Nästa hinder är att simma över ån. Den är inte bred så det går fort. Nu är det bara upploppet kvar och orken finns kvar. Tyvärr börjar mitt löparknä krångla och min löpning blir haltande. Jag och mitt knä har ju gjort en deal att löpning mindre än 12 km ska vara ok. Jag springer inte mer än så och knät låter mig hållas. Nu bryts det avtalet och redan vid 11 börjar det smärta som knivar.

Nästa hinder är en container med dyvatten. Märker att jag är trött eftersom jag inte hoppa ned i vattnet utan ramlar/dyker ned. Vattnet smakade inte så gott kan meddelas. Nu kommer ca en km av löpning som går trögare och trögare. Blir omsprungen av flera och nästan alla kommer med stöttande ord. Verkligen uppskattat. Sista hindret var det på förhand mest oroande. Elchocker på 10 000 volt. Min plan var att springa fort igenom. Elektroderna hängde långt ned och jag var beredd på att det skulle smärta i överkroppen. Men icke. Plötsligt är det någon som slår på mina lår. Aj. Om och om igen. Hindret är inte mer än 10 meter men det känns betydligt längre. Nu var det inte kul längre. Onödigt hinder är min reflektion i efterhand. Känslan när jag äntligen tar mig igenom och kommer in i mål på 1 timma och 27 minuter är obeskrivlig. Så lättad. Så trött. Så kall. Så nöjd. Detta gör vi om!

Annonser

Om marcelaponno

Läkare, pappa, crossfitcoach och författare. Visa alla inlägg av marcelaponno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: