Om slutet och 15.5

 Så var då Crossfit Open 2015 avslutat. Fem veckor av prövningar för både psyke och kropp. Det var mitt första möte med Open och det har varit en rolig resa. Framför allt gemenskapen i boxen. Förväntningen och suget inför. All pepp från åskådare. Det har varit helt fullt bland bänkarna på Crossfit Partille. Varje söndag har blivit ett event och en utmaning. Så kul att ta sig an dessa utmaningar med de andra atleterna. Att se hur alla växer med prövningen. Flera som satt PB under Open, så även jag. Bortsett från en magsjuka i början så är jag nöjd med min insats och ser fram emot nästa år. Se hur mycket man förbättras. I skrivande stund är jag nummer 176 av 1699 i Europa i min åldersklass. Får räknas som godkänt.

Så till 15.5. Den var evil, något av det värsta jag gjort. Stundtals bara ren smärta. AMRAP smärta kändes det som. 72 kcal rodd, 72 thrusters på tid. Jag var av något oklar anledning rätt peppad för mötet med denna tuffa Wod. Kroppen kändes bra. Uppvärmningen kändes bra. Första rodden kändes bra. Försökte fokusera på teknik, ro rätt. Sen kom thrusters på 43 kg, 27 stycken. Undrar om de någonsin kommer bli lätta? Fick dela upp dem i åttor. Kändes ändå helt ok. Tillbaka till roddmaskinen och fokusera på att ro med rätt teknik. Rätt lutning på rygg, rätt tryck med benen, rätt takt. Nu började det brännas. Överallt. Jag var på väg att ro 27 kcal en gång till då min domare fick upp mig. 21 thrusters känns. Det kan jag lova. Delade upp dem i femmor och försökte bara bli vän med smärtan. Välkomna den. Jag visste ju om att den skulle komma. Lungorna brann. Benen brann. Hade bara en tanke i huvudet. Fortsätt. Sluta inte. Allt är möjligt. Bara man kämpar. Tillbaka till rodden & 15 kändes rätt ok. Försökte se rodden som vila. 15 thrusters var blytungt. Slängde ett öga på klockan & såg att jag låg ok till. Rodden igen & nu var det bara smärta som kroppen kommunicerade. Inget positivt. Inget vad härligt att få tävla. Inget åh vad Crossfit är kul. Bara en signal trängde igenom. Smärta. Hörde hejarop någonstans långt borta. Hörde min sons röst & grävde lite djupare. Förhandlade med kroppen. Bara lite till. Inte ge upp än. Så nära målet. Försökte mig på att göra 9 thrusters unbroken. Men där strandade förhandlingarna. Inte en chans. 4 fick jag upp. Sen 4 till. Åh skit också. Bara en kvar. På bilden ovan ser man hur det kändes. Så en ynka thruster till och sen mörker. Bokstavligt talat. Kunde inte ligga still. Kunde inte resa mig. Kröp bort och satte mig vid en vägg. Tog mig 10 minuter att resa mig till stående.

11.45 är en tid jag är nöjd med. Kändes bra att avsuta Open med flaggan i topp. Ska bli skönt att bara få lov att träna. Hårt. Hoppas vi ses i boxen.

Annonser

Om marcelaponno

Läkare, pappa, crossfitcoach och författare. Visa alla inlägg av marcelaponno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: