Kategoriarkiv: Litteratur

Om Playitas


Vi har flytt kylan och besökt Playitas på Fuerteventura. Det är ett hotell med inriktning mot träning som ligger utslängt i öknen mellan två bergstoppar nära strandkanten. Havet var en trevlig vy men vi bekantade oss inte närmare med det. Det var Karin, Clara och Isac och jag som gav oss ut på äventyr. Playitas var huvudsakligen befolkat av skandinaver. De flesta av instruktörens likaså. Det fanns något för alla här. Barnen hade ett eget aktivitetsschema. Givetvis frivilligt men fullt av intressanta saker. De kunde välja på fotboll, handboll, pingis, tennis, golf, volleyboll, aerobics, triathlon med mera. De testade friskt och bland annat fann jag mig mitt i ett Power aerobicspass med barnen. Riktigt kul att göra tillsammans. Karin och jag körde på gymmet och några löppass. Vi hajkade upp på några bergstoppar med barnen och lyckades hålla oss aktiva ett par gånger om dagen.

Samtidigt fanns det gott om tid för att äta gott och hänga vid poolen. Jag lyckades ta mig igenom två och en halv bok vilket kändes skönt. Har inte förmått mig att läsa så mycket sista tiden och jag har saknat det. Mer om det senare här på bloggen. Vi sprang på några vi kände på planet och fick till ett Crossfitpass med folk från Crossfit Gårda. Riktigt kul och grymt svettigt. Vi var alla lite möra från veckans pass. Jag fick en liten känning av ryggen och fick ta det lugnt några dagar. Men det gick över och blev ingen svår, ihållande värk. Kanske för att jag lyssnade på kroppen och inte körde vidare denna gången.

Vädret var perfekt och jag lyckade tom bränna mig lite grann i ansiktet. Ovanligt för mig. Gymmet var helt ok och de hade en box som man dock fick hyra. Cyklister och löpare hade julafton varje dag här och man vadade i triathlonfolk. De hade kunnat släppa boxen fri och ha lite mer utrustning där. Plus att wifi ska ingå. Punkt. Men det var en väldig lyckad resa med många härliga stunder. Stället rekommenderas varmt.

Annonser

Haruki Murakami – Elefanten som gick upp i rök

IMG_5031.JPG

När något väl fått fäste i mig så har jag svårt att släppa det. Det kan gälla vad som helst. Från vilket märke av jordnötssmör jag föredrar till att jag läser alla böcker av en författare som jag gillar. Haruki Murakami är en sådan. Jag läser allt som kommer ut av honom. Ofta har jag svårt att förklara vad det är som jag gillar med hans böcker. De är medryckande helt enkelt. Elefanten som gick upp  i röks, som är en av Murakamis tidiga böcker, är inget undantag.  Det är en samling noveller som alla är vardagliga och samtidigt allt annat än det. Vi har paret som tvingas råna ett bageri en natt, kvinnan som inte kan sova och uppnår ett nytt och upphöjt tillstånd, historien om lederhosenbyxorna och flera likasinnade berättelser. Vi är vana vid ett linjärt berättande där en händelse inleder historien, flera händelser följer på varandra för att till sist avslutas i ett klimax där alla trådar förklaras och avrundas. Så är det inte i detta universum. För det känns så. Som om Murakami bor i ett annat universum. En snarlik men mer komplex värld varifrån han hämtar sina böcker.

Språket är som alltid porlande och vackert. Det är en fröjd att läsa de små berättelserna och bladen vänds nästan av sig själva. Berättelserna rymmer ofta vardagliga beskrivningar som sedan tar en abrupt vändning. Denna magiska realism är något som jag antar att man antingen accepterar och fröjdas över eller helt avfärdar. För mig blir dessa berättelser mer än underhållning. Det får mitt eget universum att se mindre komplext ut. Min vardag blir mer levande, han har ett sätt att få det mest enkla ting att te sig spännande. Väldigt inspirerande. Det ryms en hel del ensamhet i texten men det grundtonen förblir ändå ljus för mig. Boken är läsvärd men man bör nog inleda sin bekantskap med Murakami med någon av romanerna.


Spåren- Deon Meyer

20140708-153152-55912857.jpg

Deon Meyer har blivit en favoritförfattare. Hans skildringar av dagens Sydafrika är gripande och engagerande. Nya boken heter Spåren och vi får åter möta privatdetektiven Lemmer & polisen Joubert. Deras historier vävs ihop med en ny figur, en hemmafru vid namn Milla Strachan. Det är tre till synes helt skilda historier som berättas. Gemensamt är skildringen av dagens Sydafrika med alla dess svårigheter. Det är ett nytt grepp för Meyer att väva ihop tre så olika berättelser. Det märks att han är trygg i sitt skrivande & vill utvecklas. Jag brukar ha svårt för så breda romaner. Han vill så mycket. Boken är på dryga 600 sidor.

Men vad han lyckas. Boken fångar mig och har ett sånt driv att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Kärleken till det nya land som kämpar med sin hisnande historia lyser igenom. Den fantastiska naturen är närvarande utan att bli exotisk. Människorna & miljöerna känns nära. Hur man nu lyckas med det? Med så stora teman som våld, kriminalitet, korruption, rasism & orättvisor skulle boken kunna bli för omfattande. Målad med för bred pensel. Men Meyer fångar mig & lyckas som tidigare göra mig nyfiken på landet. Jag längtar dit helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Maken – Gun-Britt Sundström

maken-en-forhallanderoman

Under lång tid har jag varit likt en meanderbåge som knoppats av från floden och saknat inflöde av nytt fräscht vatten. Stiltje. Jag har med andra ord inte läst någonting på evigheter. Nu har det lossnat och det är en förlösande känsla att få nya tankar och impulser.

Jag har läst en bok som kom ut första gången 1976, Maken av Gun-Britt Sundström. Det är en förhållanderoman och handlar om Martina och Gustav. Hur deras relation inleds, fortlevs och nedbryts. Punkt. Ingen handling utöver det. Dessutom nästan inga biroller.

Martina vill vara fri och obunden samtidigt som hon vill vara med Gustav. Gustav vill vara gift och binda sig. Boken ställer frågan hur man kan leva i en relation och ändå bevara sin integritet, sig själv? Martina är stark, smart och envis. Jag kan föreställa mig att detta bidrar till den kultstatus boken fått. Martina vägrar rätta in sig i ledet. Hon väjer inte undan. Hon låter både förnuft och känsla komma fram. I sju år får vi följa när de två studenterna inte kan vara utan varandra men inte heller vara med varandra. Boken är ordrik och stundtals ältande men definitivt väl värd att läsa. Den belyser hur svårt det är att göra sina livsval och det ansvar man har för en relation.

”Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig”, säger Martina.

Det är intressant att boken är tidstypisk. 70-talet växer fram i boken och blir mer förståeligt för mig. Inte bara klädsel och vanor utan även tankegångar. Men boken är ständigt aktuell. Boken är träffande, oskuldsfull och rymmer både ljus och sorg. Den är inte lättsmält men har något för alla som varit i en relation och haft problem med den.


IQ84 – Haruki Murakami

IQ84

Det finns författare som skriver böcker som världen aldrig tidigare skådat. Berättelser som inte liknar något annat. IQ84 av Haruki Murakami är definitivt en sådan bok. Om vi sprang på varandra och du frågade mig vad den handlar om skulle jag nästan inte kunna förmedla det. Däremot skulle jag kunna berätta vad den magiska realism som Murakami använder sig av och hans många avsteg från vedertagna regler för romanskrivande skapar för känslor i mig. Hans lekfullhet och nyfikenhet väcker en skön känsla i mig. Entusiasm. Glädje. Hopp.

Det händer saker i boken som inte kan förklaras i den värld som vi kallar verklighet. Ingen förklaring till dessa händelser ges och vi får bara acceptera att detta är en annan värld, IQ84. När jag väl accepterar denna världen så flyter boken på och jag får tvinga mig själv att ta pauser för att det inte ska gå för fort. Jag vill dra ut på upplevelsen.

”Hade det inte varit bättre att de för alltid varit skilda från varandra och att var och en för sig inom sig fortsatte hysa en stark längtan efter att träffa den andre? Då hade de kunnat fortsätta för alltid att ha hoppet kvar. Det hoppet var en liten men viktig värmekälla, som värmde upp själva kärnan i kroppen. En liten låga som omsorgsfullt omgärdades av händerna och skyddades mot vinden”

Murakamis vackra och enkla språk får mig att vada genom mängder av text för att snubbla över pärlor som den ovanstående. Så även om textmassan är lång så köper jag det. De tre böckerna är på nästan 1400 sidor. Man kan likna IQ84 vid slow food. Du måste varva ner och tillåta dig själv att motstå den mer lättsmälta skräpmaten (likriktade deckare), då kommer belöningen. Boken är fylld av längtan och ensamhet. När jag motvilligt slår ihop den tredje och sista boken är det ensamheten som jag tar med mig. Boken handlar ytterst om ensamhet, kampen mot densamma och längtan efter tillhörighet.

 

 


Om självbild

En författare/författarinna är en person som skriver romaner, noveller, artiklar, poesi etc. Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur (SAOB).

Hur skapar man sin identitet? Vad utgör grunderna för min person? Min självbild är ju min mentala bild av mig själv. Den skapas av summan av mina tidigare upplevelser och av hur min omgivning ser på mig. När blir man författare? När man älskar att skriva? När man skrivit ett manus? När man får sin första bok utgiven? När man blir antagen till Författarförbundet?

Jag tänker att det sitter dels i en själv. Om man skriver, älskar att skriva och betraktar sig som författare så är man kanske det. Det innebär ju inte nödvändigtvis att ens omgivning ser på en som författare. En av de vanligaste kommentarerna som folk i min omgivning ger mig är att de glömmer bort att det är jag som skrivit boken de läser. Det är väl positivt tänker jag. Att texten får stå för sig själv utan bindningar och krav. Jag betraktar fortfarande mig själv som en fotbollskille fastän det är över 15 år sedan jag slutade spela i klubb. Men det präglade min uppväxt och är ännu en del av min självbild. Kanske tar det lång tid för en självbild att införliva nya sidor? Och lång tid att sortera ut.

Trots att jag nu kan bli medlem i Författarförbundet så skulle det inte falla mig in att presentera mig som författare. Vore det inte lättare om vi var mer omedelbara, som barnen. De kan anta och införliva en ny sida hos sig själva på nolltid. Utan grubbel. Utan tyngden från Jante.

Har du några nya sidor du försöker acceptera hos dig själv?


Releasefest

20120604-180340.jpg
Att sätta ord på känslor är ju vad skrivande går ut på så man tycker att det skulle gå vid det här laget. Det är ju faktiskt min andra bok. Nu kan jag ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Men idag är det märkligt svårt. Känner mig lite utblåst. Intrycken har samlats på hög och det kommer nog ta ett tag att bearbeta dem. Releasefesten gick över förväntan bra. Min förläggare är enormt duktig på att ordna fester. Jag har alltså fått tillfälle att lära mig av en av de bästa. Det kom i runda slängar 110 individer denna ljumma lördag kväll. Lokalen var verkligen tilltalande och det var så roligt att se folks ansikten när de kom in och fick se inramningen. Miljön på Win-win var precis vad vi letat efter. Vi bjöd på mat och dryck. De riktigt duktiga killarna i Ljungs spelade för oss. De spelar inte bara härlig musik utan även en roll i själva boken. Det är kul, det är ju inte många människor som får spela en roll i boken. Folk verkade trivas och vara glada.

När man sitter och skriver tänker man inte fortsättningen. Det krävs att man är i nuet. Är mindfull. Annars kan man inte fokusera på texten framför en. Så att det faktiskt kommer sådana här dagar är helt enkelt sagolikt. Vilken utdelning på allt slit, att få fira sin bok med människor man tycker om. Detta var ju min andra releasefest men ändå blev jag helt tagen av all uppvaktning. Se bilden nedan vilken överdådig omtanke som ligger bakom dessa gåvor. Jag känner mig djupt tacksam för all omtänksamhet och glädje. Amaronevin, champagne, blommor och böcker. Dagen efter satt jag en lång stund och läste korten och begrundade festen. Ibland kan inte ord fylla det utrymme i bröstet som är fullt av kärlek. Tack till er alla för att ni gav mig ett minne för livet.

20120604-180323.jpg