Crossfit Open 2018

Återigen länge sen jag skrev här. Livet har varit fullt av alldeles för många saker. I början av året insåg jag att jag faktiskt var hel för första gången på flera år. Ryggen var ok. Axeln likaså. Började umgås med tanken på att vara med i Open. Gick & värkte på det ett tag. Sen beslöt jag mig för att ge det en chans. De förutsättningar jag gav mig själv var att bara köra Woden en gång & bara göra det för att det är kul. För att jag kan. För gemenskapen. Inte påverkas negativt av tävlingshets.

Nu när Open är över så känner jag att jag lyckats med det. Jag har gjort så gott jag kunnat. Jag har haft kul. Det är fantastiskt kul att göra en sådan här sak tillsammans med de andra i boxen. Det är som att dra ut i strid med gänget. Fast det enda vi strider om är reps.

Får vara nöjd med resultatet. Kom på övre tredjedelen i världen och Norra Europa. Känns som en rättvis bild av min dagsform. Ingenstans har jag känt att jag skulle kunnat trycka på eller öka. Min reflektion är att det speglar min träningsvolym. Jag har fått lägga om träningen och köra färre Crossfitpass. För att kroppen ska hålla måste jag varva med gymnastik, yoga & ren styrketräning. Så när Open kommer & det blir en hel del volym så har jag inte det i kroppen. Många tunga repetitioner blir helt enkelt för svårt. Får se om det går att ändra till nästa år. Egentligen är jag mest nöjd att kunna träna hårt. Kom på mig själv flera gånger under Open att trots smärtan ändå njuta av företeelsen.

En kul nyhet är att de lagt till flera yrken så att man nu kan se hur man ligger till bland andra läkare. Kom sjua bland läkare 40-45 år i Norra Europa. Man får vara glad för det lilla. Men det ska bli skönt att gå tillbaka till ordinarie träning nu efter några veckor med tuffa Openwodar.

Om Crossfit Games 2017

Kan inte riktigt förstå att det har gått ett helt år sedan jag var på plats i Kalifornien för Games 2016. Årets upplaga av VM i Crossfit gick av stapeln i Madison i Wisconsin. Det gav mer rimliga förutsättningar för atleterna som slapp tävla i ökenvärme. Under fyra dagar blev de testade i 13 lika events. Och deras grad av fitness blev verkligen testad. Tävlingen öppnade med en swim-run som såg rolig ut. För första gång förekom även cykel på Games. Flera av atleterna såg ut som Bambi på hal is. I dessa event så testades deras smidighet, balans och uthållighet. Förutom en hinderbana blev det sen mer klassisk Crossfit med tunga föremål som ska flyttas. I hinderbanan blev det tydligt att domarna spelar sn stor roll och att de har varierande kvalitet. Det är en bedömningssport, bara att köpa.

Herrtävlingen var aldrig spännande. Matt Fraser visade från början var skåpet ska stå. Nästan så det intressanta blev vem som skulle komma två och trea. Damernas tävling däremot var desto mer rafflande. Ledartröjan byttes under alla fyra dagarna och det svängde rejält. Till sist fick isländskorna ge sig för två australienskor som var helt outstanding. Tia-Clair Toomey visade sig vara oslagbar i år. Hon imponerade med sin allsidighet. Hon låg aldrig långt från täten i något event. Det är just mångsidigheten som är slående. Hur de lyfter tungt, har en enorm kondition, är väldigt rörliga och har bra balans, kan gå på händerna, är explosiva.

Det är väldigt inspirerande att se dessa atleter. Men man inser också hur långt bort man själv är, man blir ödmjuk. Jag genomförde ett av de 13 eventen. Eller i alla fall halva delen. Man skulle göra 9 thrusters och 35 Double Unders i 10 varv, jag gjorde 5. Det tog mig 6 minuter och 21 sekunder att göra 5 varv och det var riktigt tungt. 90 sekunder senare hade vinnaren i damklassen gjort sina 10 varv. Kara Webb har en motor som heter duga. Om du inte sett några av eventen så går de att se på hemsidan. Rekommenderas starkt. På bilden ovan ser ni de två väldigt värdiga vinnarna.

Om Hot yoga

Tycker om att pröva nya saker. Att röra mig på nya sätt. Utmana kroppen på olika nymodigheter. Något jag velat testa ett bra tag är Hot yoga. Plötsligt händer det, Joakim och jag kom iväg idag. De övriga deltagarna var erfarna, det märktes. Instruktören hälsade vant på dem. Vi fick en matta, ett block och en filt. Rummet är nedsläckt och man möts av en vägg av fuktig värme när man kommer in. Det är runt 35 grader men det går förvånansvärt bra att andas och röra sig.

Instruktören förklarar alla rörelser lugnt och hennes engelska bidrar till den exotiska känslan. Vi ska utöva Yin yoga där man håller positionerna under ett längre tag. Inget flow utan vi är i positionerna länge. Det visar sig vara ett litet smörgåsbord av allt jag är kass på. Min ländrygg, mina höfter och mina väldigt korta hamstrings får sig en omgång. Man fokuserar mycket på andningen och det hjälper faktiskt. Jag lyckas slappna av och avstår från att skrika rakt ut. Man ska inte anstränga musklerna i Yin yoga utan slappna av instruerar hon framifrån. Något som inte är så lätt när kroppen skriker av obehag. Men jag sitter still. Jag går in i andningen och försöker uthärda. Så kommer plötsligt de orden jag vill höra: Three more breaths then you slowly go back.

Kroppen får lite stöd av värmen som mjukar upp den. Kanske kan jag vara lite längre i positionerna. Kanske fungerar det. Så kommer vi till det riktiga härliga, Savasana, belöningen. Där får man ligga ner på rygg och slappna av. Äntligen något jag är bra på. Jag gör det så bra att jag inte ens märker instruktören som lutar sig över mig med någon väldoftande olja. Efter passet klagar jag på att hon inte gick till mig men Joakim insisterar på att hon gjorde det. När man flyter lite in och ut i medvetandet måste man vara rejält avslappnad. Trots värmen och skrikande muskler. Så det får nog bli fler tillfällen med Hot yoga.

Om Hälsa som en helhet

Jag har tänkt en del på hälsa. Inte så konstigt kanske i och med att jag valt att arbeta med hälsa. Men egentligen visade det sig att jag valt att arbeta med sjukdom. Jag började min läkarbana på akuten och trollbands av spänningen och livsödena. Det var en på många sätt fantastisk tid. Samtidigt insåg jag att när jag väl träffade var det redan försent. Alldeles för sent för att kunna påverka.

Så valde jag allmänmedicin som specialitet. Vi bedömer och behandlar i stort sett alla sjukdomar som finns på såväl unga som gamla. Det är ett enormt givande arbete där man verkligen kan göra skillnad i människors liv. Men även här är det ofta för sent när jag väl träffar patienten. Patienten har redan utvecklat diabetes eller haft sin stroke.

På min fritid sysslar jag med hälsa och friskvård. Jag har coachat Crossfit sedan 2013 och tycker det är bland det roligaste som finns. Här tänker jag att jag bidrar till hälsa på ett helt annat plan än i jobbet. Mer förebyggande. Allra roligast har varit att coacha tonåringarna. De är orädda och mitt mål har varit att skicka med rörelseglädje. Få dom att inse hur bra träning är som ett sätt att hantera livet. Hur bra man mår av det. Tänk om de kan hålla i detta när de blir vuxna. De kommer inte utveckla livsstilssjukdomar i lika hög grad.

Vi vet ju en hel del om träning och dess effekter på hälsa (läs denna utmärkta bok tex).

• Förlänger livet med flera år
• Förbättrar din livskvalitet
• Förbättrar minne och koncentrationsförmåga
• Minskad risk för psykisk ohälsa
• Minskad risk för diabetes, hjärtinfarkt, demens och cancer

Vilken annan medicin eller behandling kan stoltsera med så bra effekt? Och med så liten risk för biverkan?

Så jag har tänkt och tänkt. Under flera år. Bollat med andra och så har en tanke tagit form. Varför har vi en så stor järnridå mellan sjukvård och friskvård? Varför hjälper vi våra patienter så lite med detta som vi vet hjälper? Idag pratar vi träning och skriver fysisk aktivitet på recept. Men det är patienten själv som måste välja att göra en förändring av sina vanor och börja träna och äta rätt. Att ändra sin vanor är kanske det svåraste en människa kan göra.

Sedan en månad tillbaka håller vi på att renovera en väldigt fin lokal på entréplan i Läkarhuset. Där ska vi öppna Hälsocenter Läkarhuset. Vi ska erbjuda Vårdcentral, Rehab och Hälsocenter i samma lokal. Som en helhetslösning. Vi har anställt en plastchef som kommer vara grym på den positionen som kommer med andra erfarenheter än vad vi har idag. Vi kommer ha sjukgymnaster i lokalen. Vi kommer ha en avancerad maskinpark som låter oss träna våra kunder på ett tryggt och effektivt sätt. Det är enormt mycket kvar att göra men vi tror väldigt mycket på idén och hoppas kunna se goda resultat för våra patienter. Målgruppen är ju de som är ovana att träna på gym. Tänk om vi kunde se bättre blodtryck, bättre blodsocker, en mer tillfredställande vikt och helt enkelt bättre livskvalitet för våra kunder. Många utmaningar men vi har en spännande tid framför oss.

Om Fran. Alltid denna Fran.

Nu var det länge sen jag skrev. Inte haft så mycket att få ur mig. Vore kul att ändra på det. Skriva mer. Stressa mindre. Vi får väl se. Träningen flyter på i alla fall. Haft fantastisk hjälp av min sjukgymnast. Ryggen och axeln är väldigt mycket bättre. Har ändrat upplägget på träningen och varierar mer. Kör gymnastik varje tisdag. Fortfarande otroligt roligt och nu har gruppen sakta men säkert vuxit till sig. OBS-klassen har kommit långt. Sen kör jag mer ren styrketräning, runt 2-3 pass per vecka. Lite olika beroende på vad jag hinner med. Har ett program med tre olika pass som är kul att variera och som ger resultat. Crossfit kör jag även det 2-3 pass per vecka.

Kör jag såhär så håller den åldrande kroppen bättre. Det går inte att träna högintensiv Crossfit med tunga vikter oftare. Då säger kroppen vänligen men bestämt ifrån. Coachandet är lika roligt och ger oerhört mycket. Inte minst att få coacha barnen. Det kan vara det roligaste som finns.

Som en följd av det ändrade upplägget sker inte samma utveckling. Inte på samma sätt. Det är inte fokus på PB och vikter. Istället vill jag hitta en hållbar situation. Där kroppen orkar träna och utvecklingen sker långsamt. Försöker låta det ta tid helt enkelt.

Idag var det Fran på schemat. Har nästan försökt undvika den. Den är ju så stygg i all sin enkelhet, 21-15-9 av Thrusters (42,5 kg) och Pullups. När jag började med Crossfit så var tiderna tvåsiffriga. Har jag jobbat mig ner till 3:52 för drygt två år sen. Spännande att se om det gick att förbättra den tiden. Och det gick, fast det var ett morgonpass. Delade upp mina Thrusters på två alla tre varven. Pullupsen kändes riktigt bra idag och Butterflytekniken satt. Det gick att köra unbroken på alla tre omgångar. Idag kändes det som det var flåset som begränsade mig och när jag hoppade ner från riggen så stod klockan på 3:33. Riktigt kul att sätta PB och känna att det faktiskt går framåt även om man är över 40. Heja kroppen!

Träningsåret 2016

Tiden är relativ. Ibland känns det som tiden går snabbare än någonsin. Ännu ett år har lagts till handlingarna. Mycket går att säga om 2016. Här tänkte jag fokusera på träningen. Träningsåret har varit ett rätt bra år. Några skador har hindrat mig men fokus har legat på rörelseglädje. När ryggen har hindrat mig från att göra det jag vill så har jag försökt hålla igång ändå. Det har lett till mer rena styrkepass. Mer gym helt enkelt. Har fått fin hjälp att styra upp den delen. Gymnastiken har fortsatt även om hösten blev kort då min axel och min rygg hindrade mig från sen vår fram till sen höst. Har tagit hjälp av sjukgymnast och äntligen hittat rätt. Nu när jag åter kan träna (nästan) utan hinder så är känslan fantastisk. Att få lyfta. Att få flåsa i en lång och tung Wod. Ren lycka. Under min skadeperiod så har jag även återupptäckt hur viktig träningen är för min mentala hälsa. Bättre copingstrategi finns inte.

Året har innehållit en del resor och det är fortfarande en höjdpunkt att få kliva in i en box i ett främmande land. Man känner igen sig och känner sig välkommen vart man än kommer. Gillart. Det allra roligaste med träningsåret är dock barnen. Clara har verkligen hittat Crossfit och utvecklats mycket. Hon kan spontant fråga om vi inte ska åka ner till boxen och träna ihop. Det gör jag med ett leende på läpparna. Isac får hänga på när han vill, men än så länge kommer det inte lika självmant. Men det börjar vända även där. En källa till stor glädje. Ett annat glädjeämne är att jag än en gång slår rekord i antal pass per år. 2015 blev det 259 och 2016 fick jag förmånen att avverka 290.

Så här ser träningsåret ut i siffror:

Januari – 28 träningsdagar varav 18 Crossfitpass, 8 yoga och 2 löpning.

Februari –26 träningsdagar varav 20 Crossfitpass, 3 löpning och 3 yoga.

Mars –25 träningsdagar varav 21 Crossfitpass, 3 yoga och 1 löpning

April –24 träningsdagar varav 18 Crossfitpass, 3 yoga och 2 löpning.

Maj –25 träningsdagar varav 23 Crossfitpass, 2 yoga och 1 löpning.

Juni –24 träningsdagar varav 19 Crossfitpass, 1 löpning och 4 yoga.

Juli –23 träningsdagar varav 17 Crossfitpass, 1 yoga, 1 cykling och 4 löpning.

Augusti –20 träningsdagar varav 14 Crossfitpass, 1 cykling, 2 yoga och 3 löpning.

September –23 träningsdagar varav 17 Crossfitpass, 4 yoga, 1 löpning och 1 cykling.

Oktober –25 träningsdagar varav 23 Crossfitpass och 2 yoga.

November –21 träningsdagar varav 19 Crossfitpass och 2 yoga.

December –26 träningsdagar varav 24 Crossfitpass och 2 yoga.

 

I´m back

 

Jag är tillbaka. På bloggen. Med ryggen. Har haft diskbuktning flera gånger tidigare. Det är lika tråkigt varje gång. Att inte kunna röra sig och träna. Det är frustrerande. Så mycket av den varan för tillfället. Denna gången vaknade jag en morgon med tre bortdomnade tår på höger fot och smärta i höften. Då fick jag utstå smärta hos grymma (i dubbel bemärkelse) kiropraktorn som löste upp det värsta. Sen ändrade sig plötsligt smärtan och vandrade från höften in mot mitten. Så fort jag rörde på mig så var det bra, satt jag still så smärtade det illa. Som tur var är jag omgiven av väldigt duktiga fysioterapeuter och ett besök räckte för att hitta felet. Det var inte höften alls som jag trodde utan det var min kära gamle vän diskbuktningen. Så tillbaka till rehabövningarna. Tillbaka till tålamodet. Väntan. Acceptans. Jag är inte där jag vill vara men får acceptera min situation och arbeta utifrån mina förutsättningar. Så. Svårt.

Om Crossfit Games 2016

Efter att ha bekämpat min jetlag tänkte jag försöka beskriva min upplevelse av Crossfit Games 2016 som gick av stapeln 19-24 juli i Los Angeles. Det har varit en fantastisk resa på många sätt. Kalifornien och LA har en särskild plats i mitt hjärta och jag älskar att återkomma hit. Nu var det ett tag sen och det är alltid lika kul att träffa släkten där. Nu var huvudfokus för resan inte släkt utan Crossfit Games, VM i Crossfit. Crossfit Inc är ett amerikanskt företag och inte ett internationellt idrottsförbund. Att det är de som arrangerar Crossfit Games medför vissa saker som man får acceptera. Det var en intim känsla och man sprang på många av atleterna på området. På bilden ovan så har jag mött Jason Khalipa en tidigare vinnare av Games som var oerhört vänlig.

Mitt första intryck är att de som vinner är oerhört värdiga. Atleterna testas på väldigt många sätt och under 15 prövningar på några dagar så kan man inte dölja några större svagheter. Crossfit vill testa följande förmågor:

Rörlighet – Kondition – Uthållighet – Styrka – Snabbhet – Explosivitet – Smidighet – Koordination – Precision – Balans

Vinnarna Matt Fraser och Katrin Tanja Davidsdottir var helt enkelt fantastiska. De uppvisade färdigheter inom alla dessa områden och det var en imponerande syn att se dom tävla på nära håll. Crossfit som träningsform och som tävlingsform är två helt olika saker. Att träna en timma om dagen några gånger i veckan skiljer sig från den träningsmängd, volym och intensitet som de tävlande utför. Khan Porter, en australiensare, som gjort flera framträdanden i Games skrev på sin instagramsida att han inte kunnat träna som tidigare under året. Han hade bara tränat 1-2 timmar per dag 3-4 ggr per vecka. Det räckte för Open och för Regionals. Men han skrev nyktert att det inte räckte på långa vägar för Games där de flesta utför 4 tunga träningspass dagligen. Porter slutade näst sist i startfältet.

Arrangemanget var väldigt proffsigt och arenorna var utmärkta. Vi skippade masters- och teenatleterna och gick på team och de individuella. Tyvärr valde arrangörerna att hålla onsdagen och torsdagens pass hemliga. På onsdagen så flög man atleterna till annan ort och på torsdagen så hemlighöll man platsen för simeventet till sista stund. De verkade inte vilja ha åskådare. Det var roligt att komma nära inpå atleterna och tex på stranden så var det en intim känsla med några hundra åskådare på plats. Dagarna var långa och började vid 7 samtidigt som de höll på till klockan 21. Allt i en stekande sol. Man var rätt slut efter en dag.

I teamtävlingen så hejade vi på de svenska lagen Nordic Opex och Solid. De skötte sig väldigt bra och slutade efter en lång kamp på sjätte respektive åttonde plats i världen. På bilden ovan ser vi Björk Odinsdottir på pegboarden. Hon vann det heatet överlägset. Rich Fronings lag, som ses på bilden nedan, vann åter efter att ha lett från start till mål. I herrtävlingen kom Lukas Högberg på 14:e plats och gjorde väldigt bra ifrån sig. Det var många svenska på plats och svenska flaggor syntes lite varstans.

Mycket mer finns att säga om tävlingarna. Det var inspirerande och roligt att vara där. Lite crazy med. Helt plötsligt var det amerikanska militärer på plats och man gjorde en överflygning av ett stort flygplan. Känslan är att de såg det som ett amerikanskt mästerskap. Kanske vore det bättre om det blev en idrott med ett internationellt förbund bakom?

Om Män utan kvinnor av Haruki Murakami

Män utan kvinnor är en novellsamling av Haruki Murakami. Jag kan inte förmå mig att sluta läsa hans böcker. Jag har läst alla som släppts på svenska och jag kommer sannolikt fortsätta med det. Det finns en stämning i hans böcker om tilltalar mig. Människor är hemlighetsfulla och mystiska som om de vet något mer om livet. I hans magiska realism möts kvinnor och män i ett vemodigt landskap. Inga lyckliga slut utan livet som känns. Novellerna är som alltid välskrivna. Texten är en njutning att gå bredvid. Vi får följa Murakamis funderingar och det känns som en riktigt intressant samtal med en god vän.

Man kan argumentera att Murakami delar upp världen efter utseende och efter svaga män och starka kvinnor. Att sex alltid är närvarande. Visst finns det ett drag av gubbighet i hans böcker. Men de är ändå läsvärda. Vissa av de sju novellerna är bättre och min favorit är den om Kino. Den känns förtätad och rymmer mycket av Murakamis kännetecken med djur och natur i klang med känslan. Med sorg och smärta och en process som landar i en insikt. Murakami gör helt enkelt det vanliga ovanligt bra.

Om Turkanarapporten – Christian Unge

Turkanarapporten av Christian Unge är en lättläst spänningsroman i sjukvårdsmiljö. Författaren har läst på Karolinska och arbetar idag som överläkare ett av stadens sjukhus. Den utspelar sig främst i Kenya dit den svenska kirurgen Martin åker med Läkare utan gränser. Planen är att fly konflikter på hemmaplan men han hamnar ur askan i elden. Han dras in i en osannolik röra med en vacker antropolog som fängslas. Nu måste han ta reda på vad som hänt henne. Det är den första boken i en trilogi.

Språket är kort och snabbt. Personerna tecknas inte på djupet och det pratas och tänks väldigt mycket i boken som upplevs lång. Men historien är rafflande och griper tag i mig. Det bästa med boken är miljöskildringarna. Jag kan ta på Afrikas doftande nätter och det märks att författaren själv varit ute med Läkare utan gränser.

Personerna framträder inte tydligt för mig, de fångar mig inte. Jag lär inte känna dom. Jag hade gärna varit utan CIA, action och konspirationer och bara tagit del av Afrika. Jag kan känna igen mig i en hel del i denna bok. Hur författaren har tänkt och de val han gjort. Den liknar till viss del min egen Anasarka. Det är en debutroman och Christian Unge smakar mer. Jag får helt enkelt läsa fler böcker av honom.