Om varför Göteborgsvarvet och jag inte är BFF

På vägen till årets Göteborgsvarv så stod jag på spårvagnen och märker hur det börjar fullkomligt rinna om mig. Sommaren har äntligen kommit. Värmen är här. Normalt väcker det en positiv reaktion i mig. En glädjens känsla. Så icke idag. Min enda tanke är att det kommer bli tungt. Och det blev riktigt tungt. Men faktiskt inte för vädret. Värmen gled över i molnigt och det gick helt ok att dricka kopiösa mängder vatten och hålla koll på färgen på sin urin. Inför årets lopp var jag spänd på att se hur min minskade mängd löpträning skulle översättas i verkligheten. Första milen kändes oförskämt bra och jag låg precis på min måltid 4,5o minuter per kilometer. Kroppen kändes som om den svarade. Jag hade medvetet tagit det rätt lugnt och inte spurtat om i långsamma partier. Jag försökte njuta av loppet och ta in omgivningarna. Tyvärr missade jag nästan alla vänner runt banan i år.

Efter en mil så hände något. Plötsligt märker jag hur det börjar gå långsammare. Får känna efter i kroppen och tänker att värmen börjar ta ut sin rätt. Tuffar vidare i lugnare tempo och dricker lite extra. I år sprang jag med en liten flaska i handen. Den rymde precis ett glas vatten och jag smuttade på den titt som tätt. Efter några kilometer känner jag att det börjar vända. Kroppen svarar igen. Då händer det. Mitt löparknä som inte hälsat på sedan föregående långlopp på asfalt. Jag har stretchat, töjt, masserat och använt foamroller på mitt krånglande höger knä under ett helt år. Det har inte klagat alls . Förrän nu. Tydligen vill det markera att detta inte är ok. Långa lopp på asfalt är inte vår grej, hör du det? Jag förstår kära höger knä men måste du vara så övertydlig? Kunde vi inte ha fått genomföra loppet i alla fall? Nu fick jag omväxlande gå och haltande jogga de sista åtta km. Sista kilometern kommer krampen i vaderna och gör oss sällskap, mig och mitt knä.

När jag kommer in på upploppet så vill jag inget hellre än att få lägga in en spurt. Resten av min kropp signalerar att det är dags. Men mitt knä tyckte annorlunda, så jag får lugnt lov att gå in i mål. Frustrerande. Men nu har vi förhandlat och jag har lovat mitt knä att vi inte ska upprepa detta nästa år. Det får bli en paus med långa lopp på asfalt för ett tag. Är anmäld till Tough Viking i september. Är det inte det som livet är? Att ständigt anpassa sig till nya omständigheter. Tänker byta till kortare lopp.

Det mest anmärkningsvärda under i år var annars att det mitt på Avenyn brakade till så kraftigt att jag trodde kriget hade kommit. Sedan började det regna. Vid det laget var vi så trötta och varma så vi som sprang tyckte först att det var en lättnad. Tills det började hagla små handbollar. Aj. I ungefär fyra minuter visade nederbörden i Göteborg på sin mångfald. Sedan var det över och efter ett tag började jag fundera på om det var en illusion skapad av en påfrestad och uttorkad hjärna. Då kände jag på mitt linne som nu gick att vrida ur, så blött var det.

Jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att det var bra av mig att komma runt över huvud taget. Jag hade ju trevligt, i alla fall den första milen. Och ja, jag var precis så trött som jag ser ut att vara.

Inför Göteborgsvarvet

Med endast några timmar kvar innan Göteborgsvarvet 2013 går av stapeln så är det inte mycket man kan göra. Det som är gjort är gjort. Det antal timmar du lagt ner på att träna, springa och förbereda dig är redan avverkade. De skor du sprungit in är de du får använda. Nu är det bara att dricka, vila och förbereda sig mentalt som är kvar. Själv ska jag se till att bli ordentligt tejpad. Jag ska hämta ut nummerlappen. Jag ska visualisera loppet om och om igen. Se folkfesten framför mig. Alla åskådare och löpare. Alla band som spelar. All sportdryck och allt vatten. Alla bananer och all kexchoklad som delas ut. Alla uppmuntrande rop och alla leenden som det bjuds på längs vägen. Tro inget annat än att det är väldigt uppmuntrande att mötas av det. Ibland kan det vara skillnaden mellan att kliva av och orka sträva på. För det handlar om det. Att orka vidare. Inte ge sig. Och mest av allt står striden i huvudet. Jag brukar tänka att loppet inte startar förrän efter andra bron. Det är då det krävs som mest av mig. Så kom och heja på oss om du inte själv springer. Kom och delta i folkfesten och ha roligt. Samma gäller för oss löpare. Ta på dig ditt bästa leende imorgon och kom och ha roligt. Njut av detta som du förberett dig för under så lång tid. Njut.

Om Military Fitness

Mitt ute i ingenstans i Kärra ligger en bunker. Den är svår att hitta och blundar du kort när du kör så har du åkt förbi. Bunkern är helt i avsaknad av speglar eller träningsmaskiner och liknar inget annat träningscenter jag besökt. I januari i år slog man upp dörrarna till Sveriges första Military Fitness Center. Där bedriver man träningen både inomhus och utomhus. Man använder Crosstraining (CrossFit-inspirerad träning), ABS-pass, Kettlebells, TRX, Military Fitness, Crosstraining outdoor, löpningspass. Variation är ledordet med andra ord. När jag kommer in i bunkern så upplevs den avskalad och rå. Jag ser TRX-rep, kettlebells, chinsräcken, dipsställning, hopprep, skivstänger, sandsäckar, medicinbollar, romerska ringar och klätterrep. Väldigt inspirerande miljö. Inget glassande på gymet här inte.

Funktionell träning tänker jag nöjt och blir lite nervös när jag ser dagens pass på tavlan. Jag tycker ändå jag börjar bli vältränad efter att ha tränat Crossfit sedan augusti. Tabata är dagens ord. Alltså 8 x 20 sek arbete med 10 sek vila. På alla åtta övningarna. Med 2 vändor av 800 meter löpning i terräng. Det stod två vita hinkar framme mitt på golvet. Jag trodde det var talk i dem men det var spyhinkar. Bara en sån sak. Det är en härlig blandning av människor. Väldigt vältränade blandas med mindre vana. Och alla kan klara av passet. På sin egen nivå. Coachningen är aktiv och bra med frekventa skrik i örat. Precis som jag tänker mig military fitness.  Efter passet är jag helt slut och har fått ta fram all min geist för att klara av det. Verkligen roligt! Hit kommer jag definitivt komma tillbaka. Om jag hittar.

Om Göteborg running club

Varje tisdag klockan 18 samlas löpentusiaster i Göteborgs lunga, Slottskogen. Då har Göteborg running club kostnadsfri gruppträning i dryga 90 minuter. Igår tog jag mod till mig och gick dit. Vårkvällen var ljuvlig och en förväntan låg i luften. Dryga hundra löpvänliga själar mötte upp coacherna Johan och Samir på Linnéplatsen. Efter två lätta kilometers uppvärmning var det dags för teknikträning. Vi gjorde höga knän, utfall, grodhopp och andra övningar som säkerligen såg rätt så underhållande ut för alla grillande och brännbollsspelande göteborgare. Gruppen var en härlig blandning av människor i alla åldrar. Mest imponerad blev jag av en tjej på max 10 år som deltog glatt  i alla övningar.

Sedan var det dags för stationsträning. Fem stationer med backlöpning, utfallssteg, sprint, grodhopp och mountainclimbers. Detta pågick i 2 x 7 minuter. Här kommer kvällens enda negativa inslag. Efter stationerna så klappade alla händerna. Som nybörjare tog jag det för att kvällen var över efter de 60 minuter så då hade gått. Men icke. Nu följde några korta intervaller på 2 x 90 sek, 2 x 60 sek och 2 x 30 sek. Bara att ladda om. Sedan var det tyngsta kvar. 30 upphopp följt av 550 meter tung backe. Riktigt rejält tungt. På toppen av backen var jag helt slut och vaderna krampade.

Detta att träna i grupp är speciellt. Man tar ut sig lite extra och vill ju för allt i världen inte halka efter. Personen bredvid mig kan ju för allt vad jag vet vara en soffpotatis eller triathlonexpert. Spelar ingen roll. Just där och då är det enda viktiga att inte komma sist. Stämningen var trevlig och positiv. Man kunde se att coacherna drevs av en passion för löpning. Jag kommer säkerligen komma tillbaka till Göteborg running club.

 

Jo Nesbö – Gengångare

Nionde boken från Jo Nesbö i serien om Harry Hole heter Gengångare. Jag håller Nesbö högt och boken gör mig inte besviken. Inget går på slentrian. Nya sidor hos Harry och nya vinklar kommer fram. Boken är dystrare och mörkare än de tidigare. Vi rör oss inåt och nedåt in i Oslos knarkvärld och in i mörkret hos människorna där. Harry är numer före detta polis och nykter alkoholist. Han har levt i Hong Kong i tre år. När han får veta att Oleg, sonen till hans livs kärlek Rakel, är anklagad för mord så reser han hem. Hem till den skuld och skam som han känner för sitt tidigare misslyckande. Att han inte kunde finnas där för Rakel och Oleg.

Nesbö ger oss inte en lugn stund. Som vanligt. Spänningen hålls levande och flera historier vävs in på ett effektivt sätt. Dessa bifigurer är en av de stora behållningarna med boken. Nesbö tar nästan ömsint fram vad knark gör med människor. Hur det kan drabba oss alla. Beskrivningarna av Harrys längtan och hur det driver honom bortom förnuftets gränser är gripande. Få av oss kan känna igen sig i Harrys liv och leverne men vi kan alla beröras av längtan, medkänsla och sorg.

Om att utvecklas

Ibland kommer det övningar som inte är de man är allra bäst på. Crossfit innebär konstant variation. Igår var en sådan dag. Tunga övningar som kräver uthållighet. Utfallssteg med 25 kg viktplatta inledde dagens WOD. Sedan Squat Clean Thrusters 45 kg. Tyngre än det låter. Framför allt när man kör länge. Sen en tung axelövning och sist 50 stycken Hollow rock. I takt med sin partner. Avskyr verkligen Hollow rock. Axelövningen är jag helt ok på. De andra är jag medioker på. Försöker tänka att om man bara gör det man är bra på så händer ju ingeting. Man står still. Stagnation. Skaver det inte så utvecklas man inte. Är inte livet så? Vad tror du?

Chipper

Crossfit Göta firade igår 1000 likes på Facebook. Det är stort för en liten grupp av träningsintresserade människor i en central men ändå undanskymd del av rikets andra största stad Göteborg. Alla dagar i veckan samlas man och sliter tills svetten lackar i en härligt rå lokal som tidigare varit en bilverkstad. För att fira gårdagens begivenhet så genomförde vi en riktigt tung chipper. En chipper är tänkt att vara en kombination av alla de tyngsta övningarna i en enda lång monster-WOD. Gårdagens chipper var inget undantag. Jag var helt slut och kunde knappt ta mig hem igår. Två och två skulle vi genomföra följande:

100 Boxjump

100 Push press

200 Double under

100 Wallball

50 Power clean

50 Hand stand push up

100 Toes to bar

100 Kettlebell swing

100 Pullup

100 Situp

När passet var över kändes det som att man kunde fira att man klarat chippern. Den känslan är oslagbar. Att pressa sig själv bortom den man tror man klarar. Idag har jag ont. Överallt. Gubben är ändå snart 40.